stinkande överfart

Jag begav mig bort till pråmarbryggorna. Vissa ställen fick jag krypa, åla mig i rännorna längs gatorna för att inte bli sedd. Det var ingen behaglig upplevelse. Smutsvatten, urin och skit låg och rann så sakteligen här. Kloakerna var inte så välfungerande i dessa kvarteren. De nytvättade kläderna var förstörda. Till sist såg jag pråmarna ligga och vagga fridfullt i vattnet. De flesta låg mörka och tysta. Det var bara på några enstaka som en plånicklas surrande hördes när de uträttade sitt arbete, outtröttliga.

Jag var i stort sett oigenkännlig nu, så jag hoppade i vattnet. Det var ine mycket renare än kloakvattnet jag krälat igenom, men jag sköljdes av lite kändes det som. Det var nog tur att jag inte kände min egen stank. Jag simmade runt och letade efter pråmen jag letade efter. "Klara" hette den. Jag hoppades att Roj fortfarande var kapten. Jag hoppades att hans mekaniska hjälpreda fortfarande var glad att hjälpa till. Roj hade vi övertalat för länge sen att hjälpa oss utan att ställa frågor. Det var då jag fortfarande hade min uniform kvar. Jag simmade nästan förbi pråmen där jag simmade i mina egna minnens vatten. Jag drog mig upp på relingen och med detsamma föll ett svagt ljus över mig. En burkig stämma hördes från ljuset.

"Vem är där? Har vederbörande befogenhet att äntra Klarapråmen?"

Järnmannen var lång, med lång armar och målad röd. Huvudet var klotformat med två lysande runda ögon och tre lodräta streck till mun. Hans händer var kraftiga och långfingrade. I en halv sekund såg jag framför mig vad de kunde göra med mig om han bedömde att jag inte hade befogenhet att komma ombord. Jag flämtade till och svarade.

"Det är jag. Elik Spänne... Kodordet är lakritspatron. Jag behöver skydd och transport. När ska ni över till andra sidan? Åh, och Roj får inget veta."

Man kunde inte vara nog försiktig. Roj kunde hamna i tubbel om han visste. En plåtnicklas blev i värsta fall nermonterad. De hade inga känslor, och de kunde inte torteras till att svara heller. Den röde surrade till i några sekunder.

"Kodord verifierat. Välkommen herr Elik. Vi far över i gryningen. Vi har mer dy att hämta. Kapten säger att komposter är bra profit. Känn dig som hemma. Jag kommer förbli stilla om din närvaro."

Jag nickade och kravlade in i dyhögarna på pråmen. Gammalt hö, hönsskit, potatisskal, gyttja. Underbart. Nu började stanken få mig att klökas. Men jag var i säkerhet. Plåtnicklasen kom efter två minuter med en flaska rent vatten och gav till mig och bunkrade upp dyn lite grann så att jag kunde ligga gömd bekvämare. Det var några timmar till gryning. Jag försökte sova lite.

Jag vaknade av att pråmen ankrade på andra sidan mälarvattnet. Jag kikade upp och fick blinka några gånger för att få bort gruset ur ögonen. Den röde såg direkt att jag var vaken. Den höll på att hantera kranen. Den började missköta kranen lite så att lasten kom i gungning och nästan tippade i vattnet. Roj dök upp direkt, skrikande.

"NEJ!!! Din förbannade skrothög! Hur beter du dig? Ge hit här så ska jag lära dig igen!"

Jag nickade till plåtnicklasen som näst intill osett nickade tillbaka. Sen slank jag ner i vattnet igen. Det skulle säkert finnas gott om karoliner här på denna sidan med så jag var tvungen att hitta ett bra ställe att ta mig upp på land.