Spärrad väg.

Jag var tvungen att vara mer eller mindre osedd. Det var omöjligt förstås i en så myllrande stad som Stockolm, speciellt nu när karolinerna förmodligen var på span. Jag visste att de hade varit oss på spåren dagarna innan vi verkställde vår plan men jag visste inte hur nära de varit. Kände de till våra hemliga gömställen, våra nyttjade stråk, våra kontakter? Jag kunde bara vara försiktig och hoppas att det räckte. Problemet var att jag var tvungen att ta risker i min försiktighet.

Jag väntade till kvällningen när Stockolms skuggor faller som längst när jag smög iväg. Jag tänkte undvika kloakerna. Det fanns tillfällen då man inte kunde ta sig den vägen och att lukta kloak på gatorna hade inte varit så bra. Jag gick inte långsamt. Jag sprang inte heller. Jag gick med den raskhet som karakteriserar stockolmare. Alltid på väg nånstans. Och jag var på väg till gammelby. Jag hade våra gamla rutter i ryggraden men det fanns en svag punkt. Båtbron.

Båtbron låg framför mig efter en kvart. Jag iakttog den från ett hörn där jag kunde stå osedd. Bron var givetvis vaktad. Två karoliner, synliga. Två plåtnicklasar i karolinerregi. De var målade med guld över bröstet och stod med sina lysande ögon, kastade ljuskäglor över hela torget framför bron. Sedan fanns det förmodligen en hel del investigatorer gömda runtomkring. Jag kunde se minst tre ställen som var utmärkta gömställen. Jag suckade. Jag skulle inte komma förbi här. Jag var tvungen att hitta en båt för att komma över det grumliga mälarvattnet.

Jag upptäckte ljudet i tid. Jag vände mig om och såg karolinertrupper som kontrollerade soptunnor och byttor. Jag smög mig runt hörnet och gick raskt ner för gatan för att hitta ett annat sätt att ta mig över. Jag hade haft kontakt med en pråmare för något år sedan. Han hade en plåtniklas, en robot som var väldigt servil. Jag kanske kunde utnyttja det.