En början på slutet.

Tystnaden var öronbedövande. Man kunde se, eller man tyckte sig kunna se svaga skepnader som rörde sig i röken. Jag hoppades att en av dem skulle vara Pruda men det var osäkert då hon varit inne i byggnaden. Jag hann reflektera det konstiga i att även om det var totalt kaos, folk sprang överallt, vatten sprutade och plåtnicklasar lyfte saker så var jag döv. I alla fall i, jag vet inte... Sekunder? Minuter? Sen började ringandet i öronen. Först svagt. Jag satt medan en man, förmodligen en medikus, försökte få kontakt med mig. Jag hörde honom inte men jag viftade bort honon. Sen kom ljudet tillbaka. Sirenerna. Knakandet av rester av Globus som föll. Gråt, skrik, rop på hjälp.

Jag fick upp mina händer framför mitt ansikte. De var täckta av damm. Blod från otaliga skrap och skärsår rann i rännilar genom smutsen. En nagel fattades. Jag kunde inte lukta någonting förutom den fräna stanken av gas som sakta tunnades ut i luften. Sakta reste jag på mig. Min rock var, även om den var dammig så man inte kunde se det mörkblå, i stort sett hel.

Stapplande och snubblande gick jag in mot raset. Mot helvetet. Mot Pruda... Jag kan ha vrålat hennes namn. Jag kan ha viskat det. En plåtnicklas följd av en medikus drog mig mot säkerhet igen. De gav mig en injektion. Jag kände stinget. Sedan kände jag inte mer just då.