Sekunder

Jag vaknade igen av att en flygare for förbi i närheten. Det hackande suset från propellern ryckte mig ur min sömn. Jag hade ingen aning omhur länge jag varit nere nu. Skuggorna på väggen sade mig ingenting då jag inte visste vilket väderstreck det vette. Investigatorn var borta. Jag lyckades vända på huvudet och se rummet jag låg i. Det kunde beskrivas med ett ord. Kalkvitt. Inga tavlor. Inga gardiner för fönstret. Persiennerna var uppdragna. Det fanns en dörr med en glasruta i som stod på glänt. Utanför kunde jag höra en kvinna tala. Det lät som om hon snart tappade tålamodet.

"Herrn kan inte störa patienten. Vi kan inte väcka honom för utfrågning. Vi vet inte hur allvarligt trauma han har. Ni får veta när han är frisk nog att vara vaken och mentalt stabil för en av era utfrågningar."

"Fröken... Kerris. Jag behöver den information den förrädaren där inne ligger inne med. Sedan struntar jag i om han ser morgondagens ljus efter han gett mig vad jag vill ha."

Jag kände igen Investigator Bederséns torra stämma. Jag blundade igen om han skulle få för sig att kika in till mig. Sköterskan gav sig inte.

"Då skulle ni tagit honom till var ni nu förhör fångar. Här helar vi. Vi kan inte ge honom till er förrän han är frisk nog, förrädare eller ej. Om ni inte sätter er i väntrummet eller ger mig kontaktinformation och går någon annanstans måste jag tyvärr kalla på karolinerna... Ja jag vet att ni arbetar med dem men ni kan inte bete er hur..."

Och där somnade jag igen.