En kort vaken stund med en investigator.

Jag hade ingen aning om hur länge jag hade varit slocknad men när jag vaknade var jag klädd i vitt nattlinne och låg i en säng vid ett fönster. Utanför skymdes min utsikt av en björk. Jag försökte kika mellan grenarna för att bli klokara på vilket hospital jag befann mig på när jag hörde en torr röst på andra sidan sängen.

"Sergeant Elik Spänne..."

Det var inte en fråga. Det var ett konstaterande. Personen såg att jag var vaken och krävde min uppmärksamhet. Jag vände huvudet och fann att det var lätt att tala.

"Det var länge sedan någon tilltalade mig vid den titeln..."

Jag lämnade slutet öppet så mannen fick en möjlighet att introducera sig. Han satt i en stol med benen i kors. Klädd i karolinerinvestigatorernas enkla mörkblå rock och brandgula kravatt. Hans hår var grått och kort. Ansiktet ärrigt. Smala läppar. Han tittade upp mot mig och hade total avsaknad av leende i blicken. Han lutade sig fram några centimeter.

"Jag tänkte att titeln 'Desertör' inte låg så gott i munnen. Mitt namn är investigator Bedersén och jag är här för den uppenbara anledningen. Sergeanten kan börja när han känner sig redo."

Han gjorde en gest för att göra det tydligt att han hade både papper och penna redo.
Jag hade inget intresse att tala just då. Jag började tänka på Pruda och om hon levde överhuvudtaget. Hade hon klarat sig? Tårarna började komma och med dem den så omanliga gråten. Den stora hulkande snörvlande pinsamma gråten. Jag kunde inte hindra mig. Det kom snabbt in två sköterskor som artigt knuffade Bedersén åt sidan och gav mig ännu en dos av något. Jag somnade snabbt.