Definierad

När jag hade läst tidningen föll den handlöst till golvet. Det var en otrolig lista jag hade. Inga bra referenser om man säger så. Jag kunde gå med på att de flesta av dem stämde men det fanns ju historier bakom de där korta koncisa orden som skulle leda till min död. Och även om det var klena ursäkter så var jag inte ensam om att begå de där brotten. De flesta av dem i alla fall. Jag skrattade åt mig själv och skakade på huvudet. Jag var inte ensam om det. Men jag var den enda som var kvar. Jag var den enda som var i Svergrike i alla fall. Då slog det mig. Pruda! Hon skulle kunna vara i livet. Men om urverket var efter mig så måste de veta vem hon var. Det skulle vara omöjligt att få reda på. Jag hade inte en susning om vart skadade
dennerskor och dennermän blev förda efter något som detta men inte något lika lättrymligt som jag hade blivit. Och vad var jag. En desertör och spion som försökt mörda kung Gostuf. Jag blev så trött. Uppgiven.

Även om det var en klen tröst. Även om det ändå bara var en tidsfråga innan jag greps så ville jag ha en förklaring till varför jag agerade som jag gjorde. Och jag var tvungen att få ut flera kopior. En till Bedersén, en till Allehandan, en till Parlamentet. Kanske en direkt till kungen om det gick.

Inte bara för mig. Men för Pruda, min Prudentia. För Gadriel, Vex och Tielle. För kapten Katje. Jag var tvungen att komma till vårt huvudkvarter i Stockolm. Osedd. Där hade jag typotabulatur och avskriftare för just att göra flera utskrifter samtidigt. Där skulle jag sätta mig och skriva allt. Om jag hann.