Och lite bröd.

Jag kikade ut genom det lilla smutsiga fönstret så gott det gick. Det tog inte lång tid för mig att inse att det var lönlöst. Om jag mindes rätt så skulle det finnas lite restauranger och bostäder ovanför dem i närheten. Inget pråligt i den här stadsdelen men något var bättre än inget. Jag försökte inte smyga. Inte förrän jag kom fram till porten till en innergård. Jag hade lite tur. Det var solsken. Det innebar förmodligen att det tvättades en hel del. Och där det tvättades fanns det tvätt på tork. Byxor och en skjorta kanske. Skor vågade jag inte hoppas på. Men barn lekte därinne. Och där barn lker har mödrarna ögonen med sig. Här var folk också så fattiga att det inte skänktes några allmosor. Dessuton såg man nog på mig att jag inte var tiggare. Renrakad och allt.

Jag fann till slut en liten gränd där det hängde torkstreck över de blöta kullerstenarna. Det fanns inga tecken på aktivitet förutom stanken av någons försök till matlagning från ett fönster. När jag ansträngde mig kunde jag höra nynnande från en källare. Jag skyndade mig och balanserade på en soptunna för att nå balkongen som torkstrecket var förankrat i. Om jag bev påkommen var det inte för högt för att hoppa ner och springa. Jag kom upp och höll migpå utsidan av den lilla balkongen och nådde precis ett par byxor och en tröja. Och när jag vände mig om såg jag ett bröd ligga på en bänk. Hungern kastade ut förståndet. Jag klättrade in och tog brödet. Det var först då jag märkte vad jag gjort och också att ingen var hemma.

Jag skyndade på med byxor och tröja. Nattlinnet knöt jag ihop och stoppade brödet i. Jag hittade ett par stövlar som bara var ett nummer för stora och efter snabbt sökande också sockar, dagens tidning och en hatt. Nu började jag dock bli nervös och klättrade ut från balkongen igen. Jag tackade Deus för min tur och ilade tillbaka till mitt gömställe. Jag frossade i mig brödet och ångrade att jag inte kollat om de hade mjölk också. Sen läste jag tidningen.