Flykt

Jag hade vaknat och somnat ett antal gånger under dagen och de följande natten. När jag för första gången kände mig någorlunda klar i huvudet var det förmodligen lunchtid igen. De få stunder jag hade varit vaken hade det ibland vart sköterskor på rummet, ibland en medikus. Vid ett tillfälle var min farfar på besök men jag var efteråt övertygad om att det var en dröm. Jag upptäckte att jag inte var surrad till britsen jag låg på. Jag hade en slang in i armen och bandage runt mina armar och mitt huvud. Trots min huvudvärk så satte jag mig upp. Jag var yr i några sekunder. Ingen kom. Jag hade inte utlöst något alarm.

Endast klädd i nattlinne och bandage smög jag mig igenom korridorerna i hospitalet. Jag fick vid två tillfällen gömma mig under en bår och i en städskrubb för sköterskors om kom förbi. De hade blicken begravd i papper så de hade förmodlige inte sett mig ändå. Men man kan inte vara nog försiktig. Jag hade under de senaste året utvecklat min förmåga för smygeri. Det var först när jag kom i närheten av en av bakdörrarna som jag hörde alarmet. Och det var tur att jag bekämpade min lust att springa ut genom dörren. Jag hann precis gömma mig på nytt när två karoliner kom rusande in genom dörren med sina batonger. Efter det smet jag kvickt ut.

Jag kom ut till en liten innergård. Det stod avfallsbyttor och ett par hojar där. Ovanför dörren fanns bara en gaslampa och ingen indikation på var jag hade legat i sjukbädd. Men det fanns ingen tid att fundera på det då. Jag var tvungen att hitta en plats att gömma mig på och kanske få lite kläder på mig. Ju mer jag visade mig öppet i Stockolm i bara nattlinne desto fler skulle lägga märke till mig. Jag tog en av hojarna och begav mig ut. Först ta reda på var jag var för att kunna bestämma vart jag skulle.