stinkande överfart

Jag begav mig bort till pråmarbryggorna. Vissa ställen fick jag krypa, åla mig i rännorna längs gatorna för att inte bli sedd. Det var ingen behaglig upplevelse. Smutsvatten, urin och skit låg och rann så sakteligen här. Kloakerna var inte så välfungerande i dessa kvarteren. De nytvättade kläderna var förstörda. Till sist såg jag pråmarna ligga och vagga fridfullt i vattnet. De flesta låg mörka och tysta. Det var bara på några enstaka som en plånicklas surrande hördes när de uträttade sitt arbete, outtröttliga.

Jag var i stort sett oigenkännlig nu, så jag hoppade i vattnet. Det var ine mycket renare än kloakvattnet jag krälat igenom, men jag sköljdes av lite kändes det som. Det var nog tur att jag inte kände min egen stank. Jag simmade runt och letade efter pråmen jag letade efter. "Klara" hette den. Jag hoppades att Roj fortfarande var kapten. Jag hoppades att hans mekaniska hjälpreda fortfarande var glad att hjälpa till. Roj hade vi övertalat för länge sen att hjälpa oss utan att ställa frågor. Det var då jag fortfarande hade min uniform kvar. Jag simmade nästan förbi pråmen där jag simmade i mina egna minnens vatten. Jag drog mig upp på relingen och med detsamma föll ett svagt ljus över mig. En burkig stämma hördes från ljuset.

"Vem är där? Har vederbörande befogenhet att äntra Klarapråmen?"

Järnmannen var lång, med lång armar och målad röd. Huvudet var klotformat med två lysande runda ögon och tre lodräta streck till mun. Hans händer var kraftiga och långfingrade. I en halv sekund såg jag framför mig vad de kunde göra med mig om han bedömde att jag inte hade befogenhet att komma ombord. Jag flämtade till och svarade.

"Det är jag. Elik Spänne... Kodordet är lakritspatron. Jag behöver skydd och transport. När ska ni över till andra sidan? Åh, och Roj får inget veta."

Man kunde inte vara nog försiktig. Roj kunde hamna i tubbel om han visste. En plåtnicklas blev i värsta fall nermonterad. De hade inga känslor, och de kunde inte torteras till att svara heller. Den röde surrade till i några sekunder.

"Kodord verifierat. Välkommen herr Elik. Vi far över i gryningen. Vi har mer dy att hämta. Kapten säger att komposter är bra profit. Känn dig som hemma. Jag kommer förbli stilla om din närvaro."

Jag nickade och kravlade in i dyhögarna på pråmen. Gammalt hö, hönsskit, potatisskal, gyttja. Underbart. Nu började stanken få mig att klökas. Men jag var i säkerhet. Plåtnicklasen kom efter två minuter med en flaska rent vatten och gav till mig och bunkrade upp dyn lite grann så att jag kunde ligga gömd bekvämare. Det var några timmar till gryning. Jag försökte sova lite.

Jag vaknade av att pråmen ankrade på andra sidan mälarvattnet. Jag kikade upp och fick blinka några gånger för att få bort gruset ur ögonen. Den röde såg direkt att jag var vaken. Den höll på att hantera kranen. Den började missköta kranen lite så att lasten kom i gungning och nästan tippade i vattnet. Roj dök upp direkt, skrikande.

"NEJ!!! Din förbannade skrothög! Hur beter du dig? Ge hit här så ska jag lära dig igen!"

Jag nickade till plåtnicklasen som näst intill osett nickade tillbaka. Sen slank jag ner i vattnet igen. Det skulle säkert finnas gott om karoliner här på denna sidan med så jag var tvungen att hitta ett bra ställe att ta mig upp på land.

Spärrad väg.

Jag var tvungen att vara mer eller mindre osedd. Det var omöjligt förstås i en så myllrande stad som Stockolm, speciellt nu när karolinerna förmodligen var på span. Jag visste att de hade varit oss på spåren dagarna innan vi verkställde vår plan men jag visste inte hur nära de varit. Kände de till våra hemliga gömställen, våra nyttjade stråk, våra kontakter? Jag kunde bara vara försiktig och hoppas att det räckte. Problemet var att jag var tvungen att ta risker i min försiktighet.

Jag väntade till kvällningen när Stockolms skuggor faller som längst när jag smög iväg. Jag tänkte undvika kloakerna. Det fanns tillfällen då man inte kunde ta sig den vägen och att lukta kloak på gatorna hade inte varit så bra. Jag gick inte långsamt. Jag sprang inte heller. Jag gick med den raskhet som karakteriserar stockolmare. Alltid på väg nånstans. Och jag var på väg till gammelby. Jag hade våra gamla rutter i ryggraden men det fanns en svag punkt. Båtbron.

Båtbron låg framför mig efter en kvart. Jag iakttog den från ett hörn där jag kunde stå osedd. Bron var givetvis vaktad. Två karoliner, synliga. Två plåtnicklasar i karolinerregi. De var målade med guld över bröstet och stod med sina lysande ögon, kastade ljuskäglor över hela torget framför bron. Sedan fanns det förmodligen en hel del investigatorer gömda runtomkring. Jag kunde se minst tre ställen som var utmärkta gömställen. Jag suckade. Jag skulle inte komma förbi här. Jag var tvungen att hitta en båt för att komma över det grumliga mälarvattnet.

Jag upptäckte ljudet i tid. Jag vände mig om och såg karolinertrupper som kontrollerade soptunnor och byttor. Jag smög mig runt hörnet och gick raskt ner för gatan för att hitta ett annat sätt att ta mig över. Jag hade haft kontakt med en pråmare för något år sedan. Han hade en plåtniklas, en robot som var väldigt servil. Jag kanske kunde utnyttja det.

Definierad

När jag hade läst tidningen föll den handlöst till golvet. Det var en otrolig lista jag hade. Inga bra referenser om man säger så. Jag kunde gå med på att de flesta av dem stämde men det fanns ju historier bakom de där korta koncisa orden som skulle leda till min död. Och även om det var klena ursäkter så var jag inte ensam om att begå de där brotten. De flesta av dem i alla fall. Jag skrattade åt mig själv och skakade på huvudet. Jag var inte ensam om det. Men jag var den enda som var kvar. Jag var den enda som var i Svergrike i alla fall. Då slog det mig. Pruda! Hon skulle kunna vara i livet. Men om urverket var efter mig så måste de veta vem hon var. Det skulle vara omöjligt att få reda på. Jag hade inte en susning om vart skadade
dennerskor och dennermän blev förda efter något som detta men inte något lika lättrymligt som jag hade blivit. Och vad var jag. En desertör och spion som försökt mörda kung Gostuf. Jag blev så trött. Uppgiven.

Även om det var en klen tröst. Även om det ändå bara var en tidsfråga innan jag greps så ville jag ha en förklaring till varför jag agerade som jag gjorde. Och jag var tvungen att få ut flera kopior. En till Bedersén, en till Allehandan, en till Parlamentet. Kanske en direkt till kungen om det gick.

Inte bara för mig. Men för Pruda, min Prudentia. För Gadriel, Vex och Tielle. För kapten Katje. Jag var tvungen att komma till vårt huvudkvarter i Stockolm. Osedd. Där hade jag typotabulatur och avskriftare för just att göra flera utskrifter samtidigt. Där skulle jag sätta mig och skriva allt. Om jag hann.

Dagens tidning

Och lite bröd.

Jag kikade ut genom det lilla smutsiga fönstret så gott det gick. Det tog inte lång tid för mig att inse att det var lönlöst. Om jag mindes rätt så skulle det finnas lite restauranger och bostäder ovanför dem i närheten. Inget pråligt i den här stadsdelen men något var bättre än inget. Jag försökte inte smyga. Inte förrän jag kom fram till porten till en innergård. Jag hade lite tur. Det var solsken. Det innebar förmodligen att det tvättades en hel del. Och där det tvättades fanns det tvätt på tork. Byxor och en skjorta kanske. Skor vågade jag inte hoppas på. Men barn lekte därinne. Och där barn lker har mödrarna ögonen med sig. Här var folk också så fattiga att det inte skänktes några allmosor. Dessuton såg man nog på mig att jag inte var tiggare. Renrakad och allt.

Jag fann till slut en liten gränd där det hängde torkstreck över de blöta kullerstenarna. Det fanns inga tecken på aktivitet förutom stanken av någons försök till matlagning från ett fönster. När jag ansträngde mig kunde jag höra nynnande från en källare. Jag skyndade mig och balanserade på en soptunna för att nå balkongen som torkstrecket var förankrat i. Om jag bev påkommen var det inte för högt för att hoppa ner och springa. Jag kom upp och höll migpå utsidan av den lilla balkongen och nådde precis ett par byxor och en tröja. Och när jag vände mig om såg jag ett bröd ligga på en bänk. Hungern kastade ut förståndet. Jag klättrade in och tog brödet. Det var först då jag märkte vad jag gjort och också att ingen var hemma.

Jag skyndade på med byxor och tröja. Nattlinnet knöt jag ihop och stoppade brödet i. Jag hittade ett par stövlar som bara var ett nummer för stora och efter snabbt sökande också sockar, dagens tidning och en hatt. Nu började jag dock bli nervös och klättrade ut från balkongen igen. Jag tackade Deus för min tur och ilade tillbaka till mitt gömställe. Jag frossade i mig brödet och ångrade att jag inte kollat om de hade mjölk också. Sen läste jag tidningen.

Ett temporärt gömställe

När jag kom ut på en väg kunde jag kvickt orientera mig. Jag hade legat på ett av de mindre privata hospitalen i staden. Sehlinska. Nu gällde det att så fort som möjligt bege sig till ett gömställe. Jag kunde inte cykla hem. Där skulle de förmodligen leta. Gadriel och Vex var inte längre anträffbara. Tielle hade flyttat till Köpenmalm. Jag fick dra mig till minnes var vi hade säkerlyor i början av vårt samarbete. En av dem var belägen i gammelby, inte långt ifrån där jag var. Jag hade ingen aning om den fortfarande stod tom. Det var kanske två år sedan vi hade använt den. Och då endast i nödfall. Det kunde bo någon där nu. Men det fick bära eller brista. Jag cyklade dit med sommarvinden fladdrande i mitt nattlinne.

Lägenheten var inte stor. kanske tio kvadratmeter. Men det räckte. Den var belägen på en bakgata som förmodligen inte hade något namn ens en gång. Trapporna upp var trasiga redan två år tidigare och de var inte i bättre skick när jag återvände. Jag hade tur. Den stod tom. Nu fick jag bara vänta ett tag och sedan försöka få tag på kläder. Bedersén var säkert ute efter mig ordentligt. Jag bestämde mig för att skriva ner allt som hänt och skicka till honom. Och sedan lämna Svergrike. Men först... Kläder.

Flykt

Jag hade vaknat och somnat ett antal gånger under dagen och de följande natten. När jag för första gången kände mig någorlunda klar i huvudet var det förmodligen lunchtid igen. De få stunder jag hade varit vaken hade det ibland vart sköterskor på rummet, ibland en medikus. Vid ett tillfälle var min farfar på besök men jag var efteråt övertygad om att det var en dröm. Jag upptäckte att jag inte var surrad till britsen jag låg på. Jag hade en slang in i armen och bandage runt mina armar och mitt huvud. Trots min huvudvärk så satte jag mig upp. Jag var yr i några sekunder. Ingen kom. Jag hade inte utlöst något alarm.

Endast klädd i nattlinne och bandage smög jag mig igenom korridorerna i hospitalet. Jag fick vid två tillfällen gömma mig under en bår och i en städskrubb för sköterskors om kom förbi. De hade blicken begravd i papper så de hade förmodlige inte sett mig ändå. Men man kan inte vara nog försiktig. Jag hade under de senaste året utvecklat min förmåga för smygeri. Det var först när jag kom i närheten av en av bakdörrarna som jag hörde alarmet. Och det var tur att jag bekämpade min lust att springa ut genom dörren. Jag hann precis gömma mig på nytt när två karoliner kom rusande in genom dörren med sina batonger. Efter det smet jag kvickt ut.

Jag kom ut till en liten innergård. Det stod avfallsbyttor och ett par hojar där. Ovanför dörren fanns bara en gaslampa och ingen indikation på var jag hade legat i sjukbädd. Men det fanns ingen tid att fundera på det då. Jag var tvungen att hitta en plats att gömma mig på och kanske få lite kläder på mig. Ju mer jag visade mig öppet i Stockolm i bara nattlinne desto fler skulle lägga märke till mig. Jag tog en av hojarna och begav mig ut. Först ta reda på var jag var för att kunna bestämma vart jag skulle.